ninasofiaeklund

Fortfarande samma berg-och-dalbana! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar knappt prata med någon annan om allt, för jag mår inte bättre bara sämre då. Det finns en sak, snarare en person, som får mig glad nu, och det är han. Att få svar på alla frågor, att få bena vad som varit sanningen och vad som varit lögn, det är det som får mig att må bra nu. Även om det är jobbigt att höra vissa grejer, men jag mår bra av att veta sanningen. För som sagt: "Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen." Dessutom går det inte vara lycklig av en lögn, för man märker när det är någonting som inte stämmer.

"Bara du nu inte gör d för att du känner dig ensam lr för att ni tillsammans har typ ett liv i Umeå. Utan för att d är just Ardi du vill vara med." Igår fick jag detta sms av en kär vän, och då började jag fundera. Är det för att jag känner mig ensam? Nej, det är det inte, för jag har så himla många andra att vara med om jag bara vill. Är det för att vi byggt på ett liv i Umeå? Njaa, lite kanske, med tanke på hur mycket jag gillade det livet (förutom de där lögnerna). Är det för att det är just Ardi? Ja, ingen har fått mig att känna så som Ardi lyckats. Ingen har jag haft så roligt med, och kunnat vara med lika mycket som vän och pojkvän. Ingen annan har jag.. jag vet inte ens vad jag ska säga. Men ja, det är för att det är just Ardi! Det är inte många som vet allt det bra, eftersom att när man pratar är man bra på att prata om det dåliga. Och oftast när jag var med folk så var det det dåliga som han visade, "terrade" mig med sms och frågade vad jag gjorde osv. Dessutom var han en "slapptask", orkade inte söka jobb, orkade ingenting förutom att ligga och se serier (ja, det var faktiskt så oftast). Men jag hoppas att han har öppnat ögonen och insett att man inte kan leva ett liv så, man måste göra annat också.

Ardi gillar inte den här bilden, men det var den här bilden som var mitt första intryck av honom. När han skrev till mig och jag gick i sexan. Det roliga är att jag råkade ha kvar den fortfarande.

Idag låg jag och drog mig i drygt en timme, jag läste igenom alla sms som han har skickat sen han fick veta att jag visste, och det var över. Jag vet egentligen inte riktigt om det gav någonting nytt, det är fortfarande samma problem - saknaden. 

"Ditt var lite mera korkat, men Allt kan lösa sig. Som sagt, bara du råder bot o bättring o visar henne.." En av Ardis vänner skrev så här till honom. Hon är klok! Jag hoppas att allt kan lösa sig, oavsett vad som menas med att allting löser sig. Jag vill må bra igen, jag vill att han ska må bra igen, jag vill att allt ska kännas bra igen.

Nu ska jag avsluta det här långa inlägget. Och ja, jag vet jag har skrivit sjukt mycket sista dagarna, men jag måste få ut vad jag tänker och känner utan att det är riktat till någon speciell för då anpassar man sig nog litegrann efter vad den personen har för åsikter. Plus att jag orkar som sagt inte riktigt prata med någon om det här. Så jag tänkte också passa på att be om ursäkt till alla runtikring mig, för att jag ibland svarar så kortfattat när ni drar upp det här. Jag behöver er alla, men det måste inte alltid vara prat om mitt förhållande, för det är ändå bara jag som ska leva med det och ta beslut i slutändan. Jag vet att jag alltid varit bra på att söka råd hos andra, men det är ändå inte ofta jag har lyssnat på dessa råd, och om jag kommer göra det nu vet jag inte heller. jag kan koppla bort för en liten stund när jag får tänka på annat, som igår när jag fick spela lite spel med mina systrar, eller när jag fick spela lite spel med Pär. Jag är fortfarande samma människa!

Idag är sista dagen hemma. Dels känns det som att tiden har gått så himla fort, som jag nyss kom hem. Och dels känns det som det har gått evigheter sen det tog slut. Dagarna lär väl fortsätta att krypa, som tiden gör utan honom. Och jag kommer vilja få tankarna distraherade mer än ofta. Och jag kommer inte släppa kontakten med honom, om han inte ber mig.